Det är en tidig kväll i ett julpyntat och vinterdisigt Helsingborg. Jag och fotbollsspelerskan Sandra Lännerberg har stämt träff för en intervju utanför stadens vackra Konserthus. Hon väntar snällt vid entrén klädd i jeans, vinterjacka och brun mössa. Det är inte kallt men det är typiskt skånskt vinterväder som tränger sig igenom kläderna och kyler ner huden. Vi hälsar på varandra och bestämmer oss för att ta oss in mot centrum för att finna ett café där vi kan värma oss och prata ostört. Det är något visst med julen och tiden innan julafton. Staden glimrar av ljus och människor som försöker hinna med inköp mellan jobb och kväll.
Det tar några minuter innan vi finner ett ställe som passar men när vi väl kommer överrens om att välja caféet som ligger vid den fina Mariakyrkan så känns det som det perfekta stället att hålla en intervju på. Vi tar ett bord vid fönstret med utsikt över kyrkans och gågatans södra sida. Vi beställer varm dryck i form av en god Cappucino och te. Caféet är fint och kaffet smakar mycket gott. Sandra ser avslappnad ut i sin fina gråa kofta och sitt mellanblonda utsläppta hår.
Sandra Lännerberg är en talangfull fotbollsspelerska i Råå IF. En spelare med viktiga kvalitéer och kunskaper för ett lag. Tidigare har hon spelat i nyblivna Allsvenska laget Stattena IF samt i Väsby IF, Rydebäcks IF, Lerberget och moderklubben FC Bemmel i Holland. Hennes fotbollsuppfostran kommer från tiden då hennes familj bodde i Holland och de duktiga tränarna som fanns där. ”Det kom tränare från en fotbollsskola som bara tränade oss i teknik, det la en bra grund frö framtiden” berättar hon kort. Hon spelade även alltid med sin lillebror och hans kompisar när hon var yngre, vilket även det har varit en bra fostran. I år är det andra året som Sandra spelar i Råå IF. Ett år som har innehållt höga berg och djupa dalar både för hennes egen del och för laget.
På min inledande fråga om hur året har varit och hur det har gått att kombinera fotboll, jobb och fritid så svarar berättar hon lugnt om att jobbet just nu tar mycket tid och att det har varit svårt att kombinera fotboll, jobb och livet. Det har inneburit mycket stress och det är tack vare stressen mellan jobb och fotboll som har skapat slitningar i motivationen. ”Jag har tappat motivation stundtals på grund av min situation” berättar Sandra.
Du har som mål att bli Brandman, hur går det med det?
Jag känner just nu att fotbollen inte ger mig den styrkan jag behöver för att klara testerna och träda in i brandmansyrket. Det är hårda krav och jag skulle behöva kombinera fotbollsträningen med till exempel styrketräning och ren konditionsträning. Jag känner det är nu eller aldrig för min del när det kommer till brandmansyrket och det är därför jag har svajat lite i motivationen till fotbollen.
I den bästa av världar, hur skulle ditt liv se ut idag då?
Då hade jag haft en egen lägenhet, med förstahandskontrakt. Sen hade jag gärna jobbat heltid som brandman i Landskrona där jag gjorde min praktik under utbildningen. Sen hade jag spelat fotboll och tyckt det var roligt igen, riktigt roligt. Sen hade jag önskat att min mormor fortfarande levde och att jag hade haft ett fint kärleksförhållande.
Sandra är en vanlig men ändå speciell tjej, mitt emellan tjugo och trettio år gammal. Hon berättar om hur mycket hon saknar sin mormor och deras nära kontakt dom har haft sedan Sandra var liten. ”Mormor var viktig för mig, en inspirationskälla och trygghet som jag saknar mycket. Sen jag gick in i tonåren hade vi daglig kontakt per telefon, oavsett var vi befann oss i världen”. Jag frågar henne om varför hon inte har hittat någon att dela livet med och hon svarar charmigt ”Mina vänner säger att jag är kräsen men det är bara för jag inte har hittat den rätta ännu”. En väldigt sund inställning till kärleken helt enkelt.
Vi vänder tillbaka till fotbollen, Sandras stora intresse. Vi småpratar lite om säsongen som har gått och hur hon ser på den nu med facit i hand. ”Jag är besviken på min egen prestation och att fotbollsglädjen försvann någonstans på vägen. För lagets del tycker jag att vi inte har lyckats med vår målsättning samt att sammanhållningen mellan tjejerna har blivit sämre.” Råå IF slutade i år på tredje plats i Division tre med en målsättning att i år lyckas avancera till Division två.
Vårt samtal kommer in på fotbollen som en del av religionen. I Sydeuropa lever och andas man fotboll, inte som i Sverige där medelmänniskan mer följer ett lag med mindre passion och tittar på fotboll för att det är roligt. Sandra har dock varit av en annan sort med lite mer Sydeuropeisk stil. Hon har haft passionen för sporten sedan liten ålder. Hon älskar fotboll och lever med den runt sig hela tiden. Hon följer både lokala serier och de stora ligorna i världen via tidningar, tv och Internet. Hon har koll på vad som händer, vilka som vinner och visar alltid ett brinnande intresse för spelet. Men det har sina aviga sidor också.
Sandra, du är en humörspelare och ofta kan man se hur olika matchsituationer påverkar dig. Vad har du för tankar om det?
Det varierar från match till match. Ibland kan jag tänka mycket på att det går dåligt och då spelar jag sämre. Jag vågar inte göra det som jag vet att jag kan. När det går bra flyter spelet mer. Jag vågar chansa, dribbla och vara lite irrationell. Men ibland kan även mitt dåliga humör användas till något positivt. Som i HM finalen mot Stattena, då blev jag så förbannad för att jag hade missat en markering som resulterade i ett mål för motståndarna. När jag kom in på plan igen lyfte ilskan mig och jag gjorde två mål på ren irritationsvilja.
Tror du att du kan träna bort dina humörsvängningar med till exempel idrottspsykologi eller något i den stilen?
Nej, det sitter där det sitter. Jag är en humörmänniska i alla lägen så det bara finns där.
Är du en dålig förlorare?
Ja det är jag, en mycket dålig förlorare.
Vi skrattar tillsammans och jag berättar om min egen karriär och att jag också är en dålig förlorare. Jag har alltid ansett att man har hjärtat på rätt ställe när man tar en förlust på ett hårt sätt. Det finns de som kan skaka av sig det direkt men varken jag eller Sandra är sådana personer.
Sandras spelstil på planen är brilliant. Hennes blick för spelet är mycket bra och bollkänslan gör att hon ofta kan briljera på planen. Jag ber henne beskriva sin spelstil med tre ord och hennes svar blir ”Tekniskt, bra speluppfattning och hundra procentigt engagemang”. Det är ungefär så jag ser på henne också. Hon är en viktig kugge för laget och när hon är som bäst växer laget tillsammans med henne. En offensiv drottning med sina soldater som följer hennes spår.
Vi fortsätter att prata fotboll och kommer in på tränar biten, mest med tanke på att hon under 2009 får en ny tränare om hon väljer att stanna kvar i Råå IF. Sandra är en tjej med starka åsikter och hennes envishet har lett till små glapp mellan vissa tränare och henne själv. Hon berättar att när hon känner trygghet i en grupp så tar hon gärna upp saker hon tycker är fel och vågar stå för dom men när hon känner att hon inte har koll på alla så lyssnar hon hellre än att talar. Men i Råå har hon känt sig trygg. Vad gäller tränare så anser han att han eller hon ska vara rättvis och konsekvent. Det är viktigt att tränaren brinner för laget och spelarna och visar att dom alltid finns där. Hon tycker att tränaren ska anpassa nivån på träningarna efter spelarmaterialet samt att kunskaperna givetvis måste finnas där.
Framtiden är dock oviss för Sandra just nu. Hon väger mellan att stanna kvar i Råå, göra ett klubb byte eller helt enkelt sluta spela fotboll. Det har varit ett tungt år med mycket jobb, utbildningar samt en motig fotbollssäsong. Hon vill gärna gå ner i antal träningar per vecka för att hinna med livet, annan form av träning samt sitt jobb. Det kan vara svårt för vissa personer att förstå vad hon menar men när hon pratar finns fortfarande kärleken till fotbollen närvarande. Att hon skulle sluta spela kommer nog inte på fråga, hon tycker om fotboll för mycket. ”Läget i laget är ovisst, det är många tongivande spelare som pratar om mindre träning samt att lägga skorna på hyllan, jag vet inte hur det ska sluta” berättar Sandra. Hon har erbjudanden från andra klubbar och kommer att provträna för att känna sig fram. Oavsett vad som händer så kommer hon vara en stor tillgång för det laget hon väljer att representera nästa år.
Vilken klubb ligger dig varmast om hjärtat?
Råå IF är den förening som har mest klubbkänsla. Förra året var det ett underbart år. Stattena är också viktigt för mig för att det är en del av karriären som jag är stolt över. Vi tränade fem till sju gånger i veckan när vi spelade i Damallsvenskan. Vi var som en enda stor familj när vi reste runt och spelade matcher. Väsby är också en fin klubb som ligger mig varmt om hjärtat.
Vad har du för ritualer innan matcher?
Tröjnumret är viktigt. Jag vill helst ha nummer 7 men i Råå har jag spelat med nummer 11. Sen håller jag på att knyta om skorna lite då och då vid matcher men jag vet egentligen inte varför. Sen vill jag helst gå ut sist från omklädningsrummet. Sen tänker jag mycket på kosten innan matcher, viktigt att ladda på bästa sätt. Men ibland kan jag få nojor om inte allt går som det ska på morgnarna innan matcher. Då kan jag gå och tänka på det hela förmiddagen. Så jag föredrar en bra start på dagen, säger Sandra med leende.
Vad gäller inspirationskällor så berättar Sandra att hon hittar den lite överallt men att familjen och framförallt hennes vänner är väldigt viktiga. Henne pappa är en stöttepelare och hennes bror har blivit en viktig del i hennes liv. ”Min pappa och mamma har alltid varit och tittat på mina matcher. Pappa tittar på fotbollen medan mamma tittar på det runt omkring. I halvlek får jag alltid goda råd från pappa och efter matcherna ger han mig alltid feedback om det som har varit bra eller dåligt. Min bror och jag har alltid tävlat mot varandra i allt möjligt, klarade han kicka till ett hundra så gick jag ut med en boll och kickade tills jag hade klarat ett hundra en kickar. Brorsan är en stor del till varför jag har blivit den fotbollsspelare som jag är idag. Jag är en person som vill göra allt fullt ut, jag trivs inte med att göra något jag inte kan göra bra”.
Som person är Sandra fantastiskt trevlig, vältalig och målmedveten. Hon pratar ofta inte direkt utan funderar gärna några sekunder innan hon bestämt ger svar på mina frågor. Hon häller upp ännu en kopp te och det vilar ett behagligt lugn över hennes person. Vi pratar vidare om kärlek, vänskap och sammanhållning men här tvekar hon inte. Hon säger att respekten är viktigt mellan personer. Hon söker efter respekt och trygghet där hon finns och det viktigaste och kanske klokaste av allt är när hon säger att ”jag behandlar andra personer som jag själv vill bli behandlad”. Det ligger mycket i det och när Sandra säger dessa ord får jag bevis för att hon är precis den tjejen som jag trodde hon var. Omtänksam, snäll, ambitiös och rar. En sådan person man tycker om att ha i sin närhet. En person som inspirerar och lyfter sin omgivning utan att hon egentligen inte tänker på det.
Jag avslutar med frågan om vem som skulle spela henne i filmen om hennes liv, men den frågan visar sig vara den svåraste. Sandra vrider på sig och funderar och säger sedan med ett leende att ”jag är så dålig på skådespelare så jag kommer inte på någon”. Vi låter frågan hänga i luften och dricker istället upp vårt kaffe och te och småpratar vidare om livet i största allmänhet.
Vi lämnar caféet efter någon timme, går ut i den kyliga decemberkvällen och hämtar våra cyklar. Vi skiljs åt vars ett håll men jag hoppas att det inte var sista gången jag får äran att sitta ner i hennes sällskap och prata och umgås.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar