Grande Råå är en oas

Världen är ibland en konstig plats att vistas på, full av bekymmer och tunga beslut. Det är så många som vandrar i ovisshet i vårt land, som oroar sig för sina jobb, sina familjer och sig själva. Tårar blandas med skratt som blandas med rysningar och tunga suckar. Vi vet inte när världskrisen vänder, det enda vi vet är att fler kommer att förlora sina arbeten och sin trygghet.

Men i ett hav täckt av tjock olja finns det också ljusglimtar. I min närhet finns mer oro än en man kan stava till men det händer att man tappar greppet om oron ibland. Som när man går ut på San Siros gröna matta. Som när man andas luften som omger idrottsplatsen. Som när man lirar kvadrater och skrattar och mår som bäst. Verkligheten bara väntar bortom träden och barackerna men där får den också så gott vänta.

San Siro tillhör Råå, där har jag varit fler gånger än jag kan räkna till. En underbar plats som är lite sagolik på sitt eget unika sätt. Igår gick jag på gräset igen med snörade fotbollsskor och min Rio Ferdinand tröja. Det var ett tag sen sist. Det kändes som jag skriver. För en stund råkade jag glömma bort andra saker och var helt fokuserad på en sak, glädje.

Det är viktigt att man inser det, att vi som samlas på denna plats kan stötta varandra. Den enheten som finns gruppen, kraften att lyfta den dåligaste dagen till skyarna. Världen är upp och ner, fram och tillbaka och ner och upp igen. Inget är sig likt men fotbollen är den samma och den är fantastisk. En stjärna bakom molnen.

Om någon faller, var då snälla och plocka upp han eller henne igen.

Livet är underbart och inget annat. Fotboll är underbart och inget annat. Den ljusblå färgen är underbar och inget annat.

Grande Råå, en oas dit inga bekymmer når.