Ny krönika av Roger Trygg "Defensivens triumf"

Den som älskar fotboll älskar ofta den offensiva stilen att spela fotboll på. Den fotboll som ofta spelas på den högsta nivån i de finaste ligorna. Just den sortens fotboll där lag som Barcelona, Arsenal, Manchester United och Juventus är vackra ambassadörer. Jag är likadan, jag förespråkar offensiv fotboll men i helgen såg jag en match där motsatsen bevisades. Det är minst lika roligt och förtjusande att se ett lag vinna med en stark defensiv som grund.

Råås damlag med det stora A:et spelade mot Vången i lördags, ett lag som förra året slogs för överlevnad i division 2 men som inte lyckades hålla sig kvar. På förhand, så som snacket har gått i kvarteren runt San Siro, så är Vången den värdemätare många har väntat på. Råå sökte revansch efter förre helgens förlust men samtidigt var det ett kort strå att sträcka sig efter. Ingen visste vad eller hur Vången skulle spela. Det blev som jag trodde men också som jag inte trodde.

Att Vången styrde matchen, det såg vem som än tittade. Men Råå visade upp något som jag inte har sett sen förra åter mot Wä, Glimåkra och Eskilsminne. Det stavas HJÄRTA. Elva spelare krigade och slet fram till första bytet kom i andra halvlek och sen fortsatte de. Vången var nära att krossa alla drömmar efter fem minuter men Råå höll undan. Defensiven var rent ut sagt fantastisk.

Försvarslinjen med Ingela Svensson, Karolina Söderström, Emma Persson, Linda Söderström och balansspelarinnan Sandra Lennung jobbade som hungriga djur. Dom jagade motståndarna konstant, var och nafsade på hälsenorna när Vången spelade på markerad spelare, sprang så fort de kunde när Vången spelade i djupled och de ägde luftrummet som det var det amerikanska flygvapenet mot Luxenburg.

Jag glömmer givetvis inte de andra spelarna i laget som jobbade stenhårt. Sandra Lännerbergs tunga defensiva arbete, henns ponuds i nickduellarna och de sylvassa djupledsbollar på Sara Söderkvist och Jenny Olofsson var underbart att se. Fru Söderkvists ständiga förmåga att skapa frilägen är imponerande och hennes målsnitt på dessa blir bara bättre och bättre. På kanterna löpte Mathilda Lundbladh och Melissa Söderstierna och hamnade stundtals i fel positioner men deras jobb går inte att glömma bort. Yttermittfältare har ingen lätt uppgift. Är det anfall ska de vara med där, är det försvar ska de finnas och stötta backlinjen. Det gjorde dessa två damer med bravur.

Råå spelade som underdogs med en djävulsk plan. En plan som Vången aldrig lyckades förstå eller lösa. Om Coach Per Söderkvist hade denna taktik från början det vet jag inte. Men ett övertag i bollinnehav är inte mycket att komma med när man möter en vrålande ljusblå best med vittring.

Råå vann med 3-0 och jag ser det som rättvist. De vann matchen med en medveten eller omedveten defensiv triumf. Hela laget är med, hela laget sliter, hela laget vinner. Men de som stod där nere i försvarslinjen, inklusive målvakten Carolin Bade, gjorde en stålande match och det öppnade för offensiven. Det är ok att vinna på ett osnyggt sätt så länge man visar upp precis allt Råå visade upp denna lördag. Jag skrev tidigare att Råå kommer att vinna division 3 och det står jag ännu mera fast vid nu. Magi!